Lagom är ett ord utrotat från mitt vokabulär, klarar sig andra språk utan ordet, kan jag göra det. Dessutom är lagom ett adjektiv vilket aldrig har omsatts från teori till praktik för min del heller, vilket bara ger mig ytterligare argument för varför ordet ska skrotas. Ska det gå, ska det gå käpprakt åt censur för jag använder inte sådana bristfälliga ord (vilket leder till att jag får censurera, vilket gör situationen väldigt komisk vid djupare analys). En dag är antingen bra eller dålig, den är aldrig lagom. Idag var dagen dålig, väldigt dålig.
En ineffektivitet långsammare än en politisk reform är dagens början och när jag egentligen ska ha gått ut med hundarna, redigerat fotografier, skrivit klart svenskessä, skrivit otaligt många kallelser, kollat pengautbud på internetbank, ätit, duschat och ringt välbehövliga samtal har jag knappt gått upp. Från listan ovan hann jag med tre uppgifter innan min kära mor kom hem efter sin hårda arbetsdag på sin arbetsplats (vilken de anställda framställs som sadister när den lokala tidningen gör ett scoop på en 10 år gammal nyhet).
Borås stod på agendan och med risk för att förlora all min manlighet var målet inhandlandet av balklänning. En entré på Brides & Beauties försökte göras med en nonchalant min vilken skulle dölja min osäkerhet. Istället lyckades jag endast se allmänt dum och förvirrad ut. Efter att ha fått hjälp och blivit påprackad ett nattlinne (balklänning, enligt vissa) som var såååå fint med sina paljetter och blottande av minsta magrörelse var flykten inte långt bort. Att jag efter att ha tvingats in i ett omklädningsrum med fönster ut mot vägen lämnades jag inte heller ensam. Där står expediten, ler lite smått och säger åt mig att dumpa skjortan. Jaha.
En klänning hittas till slut och prislappen kan tyckas vara förstålig, men 300 kronor för en tygbit att lägga runt axlarna och som dessutom inte kommer värma mig på något sätt och vis borde klassas som rån.
Hemresa. Att mor envisas med att köra 80 km/h på motorväg behöver inte nämnas.
Låser upp dörren och möts av de glada hundarna som dansar omkring i snö - inomhus. Första tanken som ställs handlar om hur det kan snöa in i en stängd bostad - när det inte snöar ute. Går in och inser att det är en före detta kuddes innehåll som fört en vinterlik stämning över hallen och resten av huset. Den följande sopningen väcker insikten om att kuddens innehåll är statiskt och därmed hamnar på alla ställen förutom den tänkta påsen.
Buss ska passas och förvånansvärt nog är slutdestinationen även denna gång Borås. En buss kommer vilken avslöjar att den ska till Göteborg via Borås sjukhus. Ytterligare en buss kommer, det är rätt linje och jag hoppar på. Den åker iväg.
Den kör bort från vägen som leder till Borås. Jag har gått på fel buss.
Jag hamnar återigen på busstationen, väntar i ett dåligt väder (nej, det finns inga dåliga kläder) och ser den sista gratistdningen bäras iväg, stjälas rakt framför mina ögon. Går på nästkommande buss och har efter nyligen given kunskap insett att det är smart att fråga vart bussen är på väg. Jag hade även denna gång gått på fel buss.
Att nämnas bör är att Ulricehamn busstation inte är hårt trafikerad. Den är liten och lättöverskådlig. Man känner förmodligen minst två av de eventuellt väntande resenärerna. Att gå fram och tillbaka över den tar mindre än en minut.
Kära klasskamrater brukar skratta åt min förmåga att vara sen till skolan på morgonen. De klassiska fem minuterna är sen ankomst, enligt dem. Tacksamt att ingen av dem närvarade vid min ankomst 100 minuter efter utsatt tid. Inte ens jag skulle i det läget försöka hävda något om en akademisk kvart.
Att jag alltså på mindre än en timme lyckades göra mig bekantskap med tre busschaufförer med tillhörande fordon, varav en ledde mig fel, en var på väg att leda mig fel och en slutligen ledde mig rätt efter diverse åkturer genom orter ingen känner till och på vägar som egentligen inte existerar, vittnar alltså om ordet lagoms möjlighet till fullständig utrotning.
Kanske är det överflödig information att nämna att jag aldrig sett fram emot en körlektion mer än jag gör just nu. Jag har nedräkning. 11,5 timmar kvar. Glöm allt vad jag sagt om ett eventuellt miljöhot och vad samvete när det kommer till miljön, jag ska dumpa kollektivtrafiken så fort jag bara kan.
onsdag, januari 30
söndag, januari 27
Som att stå på en klippa, högst upp, utan att veta varför. Du kan likaväl ha klättrat upp för att slutligen nå den, som du kan ha fallit för att slutligen landa på den, men du vet inte, du kommer inte ihåg. Du vet inte dagarna du varit där. Du kan inte se dagarna du var någon annanstans. Dagarna molnen inte täckte dina ögon. Du kan inte se tiden du hade din syn.
Som att stå på en klippa, högst upp, utan att kunna nå en annan plats. Som att stå där och kunna se inget annat än stunden. Som att stå där och kunna se, höra och veta, men inte kunna känna. Räcka ut din hand utan att nå. Som att sträcka handen, men inte nå. Vilja få återuppleva, men omöjligen kunna. Som att erkänna det största nederlaget.
Vilja, men inte förstå. Se, men inte höra. Längta, men inte kunna känna. Som att vara förlamad att klättra eller kasta sig ned. Som att bara se något falla. Som att skrika utan att höras.
Att leva på en klippa för liten för annat än en existens. Där enda känslan är kylan från värmens skugga.
Skrika, men inte nå ut.
Inse, att det enda som finns kvar är minnen av känslor. Känslor av den varmaste lyckan.
Som att stå på en klippa, högst upp, utan att kunna nå en annan plats. Som att stå där och kunna se inget annat än stunden. Som att stå där och kunna se, höra och veta, men inte kunna känna. Räcka ut din hand utan att nå. Som att sträcka handen, men inte nå. Vilja få återuppleva, men omöjligen kunna. Som att erkänna det största nederlaget.
Vilja, men inte förstå. Se, men inte höra. Längta, men inte kunna känna. Som att vara förlamad att klättra eller kasta sig ned. Som att bara se något falla. Som att skrika utan att höras.
Att leva på en klippa för liten för annat än en existens. Där enda känslan är kylan från värmens skugga.
Skrika, men inte nå ut.
Inse, att det enda som finns kvar är minnen av känslor. Känslor av den varmaste lyckan.
onsdag, januari 23
Jag Gore
Av någon anledning är det flertalet personer som varit säkra på att jag under gårdagen ska ha kastat saker på Al Gore. Det har jag inte gjort. Jag försökte inte ens (nej, inte ens med trosor).
Kanske har jag Jan Eliasson att tacka för att inga ruttna frukter kastades. Jag har ingenting emot Al Gore - bortsett från hans faktafel och en del smått skumma åsikter. Men i jämförelse med Jan Eliasson kan jag tänka mig att fria.
Jag bryr mig om miljön, visst. Skillnaden mellan mig, Janne och andra sossar ligger kanske främst i att jag inte tycker att politiker är smarta nog att rädda världen från en eventuell miljöförstöring. Det finns en anledning till att det man klagar mest på är institutioner som till exempel vården. Ett exempel är min telefontid med min läkare idag, det ringer 25 minuter efter planerad tid för att berätta att de ringer på fredag istället. Vad alla de institutioner som får mest negativ kritik har gemensamt, är deras styrning av politiker, ett "yrke" som inte kräver minsta lilla kunskap och i vilket du dessutom får styra över andra människors liv - precis som om du klarar av det bättre än personen i fråga själv gör.
Det handlar inte om dålig ekonomi, det handlar om dålig insikt om vad som behövs. Är man inte delaktig i det man gör, kan man omöjligen sköta det bra. Det handlar om vård likväl som miljö. Vår planet kommer aldrig kunna räddas av politiker.
Därför ogillar jag inte Al Gore på det sätt så många verkar tro att jag ska göra. Al Gore säger inget om att man ska överlåta makt till politiker för att förbättra miljön, en uppmuntran till att köpa energisnåla lampor kan jag tåla.
De som påstår att man ska skära i marknadsekonomin och reglera den för att förbättra miljön, kan inte ha mer fel. Det är knappast politiker som kommit på idén om lågenergilampor eller etanol på sopor. Det finns ett vinstintresse i att tillverka miljövänliga alternativ - och det finns ingen som gör sådant bättre än marknaden själv.
Folk tycker inte bara om att påstå att jag är kapabel att kasta trosor på Al Gore, folk tycker också om att påstå att jag är en politiker - skulle ni då vilja att jag skulle bestämma över era liv och att ansvaret i att rädda världen skulle läggas hos mig?
Jag tycker lagstiftning om ett förbud mot idrott kan vara bra, för då slipper jag känna mig otränad i jämförelse med andra. Jag tycker dessutom att choklad ska vara gratis och att bloggar bör tilldelas samtliga invånare med tvång på nya inlägg dagligen. Och i skolan ska det vara obligatoriskt att läsa om vilken slags humor som ska uppskattas och inte. Under tiden jag också ska rädda miljön kommer jag konstatera att jag är allt annat än kreativ och därför väljer jag att helt enkelt förbjuda bilar istället för att erbjuda alternativa transportmedel eller motsvarigheter till bensin. Att värma upp bostäder bör motverkas, "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" ska vara mottot i min valkampanj. Ultimat är också om vi helt enkelt utrotar el och istället bosätter oss i grottor. Kanske bör vi också minska befolkningsantalet, det finns ju trots allt inget som är så skadligt för miljön som människor.
Men det är ju bara om jag som politiker får bestämma. Marknaden kanske inte hade gått med på det.
Kanske har jag Jan Eliasson att tacka för att inga ruttna frukter kastades. Jag har ingenting emot Al Gore - bortsett från hans faktafel och en del smått skumma åsikter. Men i jämförelse med Jan Eliasson kan jag tänka mig att fria.
Jag bryr mig om miljön, visst. Skillnaden mellan mig, Janne och andra sossar ligger kanske främst i att jag inte tycker att politiker är smarta nog att rädda världen från en eventuell miljöförstöring. Det finns en anledning till att det man klagar mest på är institutioner som till exempel vården. Ett exempel är min telefontid med min läkare idag, det ringer 25 minuter efter planerad tid för att berätta att de ringer på fredag istället. Vad alla de institutioner som får mest negativ kritik har gemensamt, är deras styrning av politiker, ett "yrke" som inte kräver minsta lilla kunskap och i vilket du dessutom får styra över andra människors liv - precis som om du klarar av det bättre än personen i fråga själv gör.
Det handlar inte om dålig ekonomi, det handlar om dålig insikt om vad som behövs. Är man inte delaktig i det man gör, kan man omöjligen sköta det bra. Det handlar om vård likväl som miljö. Vår planet kommer aldrig kunna räddas av politiker.
Därför ogillar jag inte Al Gore på det sätt så många verkar tro att jag ska göra. Al Gore säger inget om att man ska överlåta makt till politiker för att förbättra miljön, en uppmuntran till att köpa energisnåla lampor kan jag tåla.
De som påstår att man ska skära i marknadsekonomin och reglera den för att förbättra miljön, kan inte ha mer fel. Det är knappast politiker som kommit på idén om lågenergilampor eller etanol på sopor. Det finns ett vinstintresse i att tillverka miljövänliga alternativ - och det finns ingen som gör sådant bättre än marknaden själv.
Folk tycker inte bara om att påstå att jag är kapabel att kasta trosor på Al Gore, folk tycker också om att påstå att jag är en politiker - skulle ni då vilja att jag skulle bestämma över era liv och att ansvaret i att rädda världen skulle läggas hos mig?
Jag tycker lagstiftning om ett förbud mot idrott kan vara bra, för då slipper jag känna mig otränad i jämförelse med andra. Jag tycker dessutom att choklad ska vara gratis och att bloggar bör tilldelas samtliga invånare med tvång på nya inlägg dagligen. Och i skolan ska det vara obligatoriskt att läsa om vilken slags humor som ska uppskattas och inte. Under tiden jag också ska rädda miljön kommer jag konstatera att jag är allt annat än kreativ och därför väljer jag att helt enkelt förbjuda bilar istället för att erbjuda alternativa transportmedel eller motsvarigheter till bensin. Att värma upp bostäder bör motverkas, "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" ska vara mottot i min valkampanj. Ultimat är också om vi helt enkelt utrotar el och istället bosätter oss i grottor. Kanske bör vi också minska befolkningsantalet, det finns ju trots allt inget som är så skadligt för miljön som människor.
Men det är ju bara om jag som politiker får bestämma. Marknaden kanske inte hade gått med på det.
fredag, januari 18
Samhällskunskap C
För mig lät det ytterst seriöst att läsa Samhällskunskap C. En kurs i vilken man nästan skulle kvävas av allt som krävdes av en i det att man alltid var tvungen att vara klarvaken och på hugget.
Kanske var jag naiv.
I samband med att lektionen idag startar, tar Olof Daniels bilnycklar och åker iväg för att hämta en sovande ("sjuk") Hoof. Klockan var 12.30. Lektionen börjar i vilket fall som helst med bullbjudning (en av anledningarna till att jag kommer storlipa den 23 maj - vem bjuder mig på hembakade bullar på högskolan?). Samhällsarbetet har handlat om före detta koloniers utveckling till idag och jag har funnit det ytterst njutbart, allt på grund av att jag själv under min redovisning under faktadelen fick säga "en fri marknad kräver fria människor" apropå Hongkong.
Hoof gör entré och tillsammans med Anton drar deras redovisning igång. Med ordval såsom "suga kaninballe" verkar Hoof tro sig förstärka sitt budskap. Tittar man sig under redovisningens gång runt i klassrummet, ser man Olof med tungan utstucken, slickandes på saltlakrits. Man ser Elin A fnissandes. Man ser lärare Tunis febrilt upptagen med att försöka förstå redovisningen vars innehåll var svårtolkat. Man ser Linus vilt vakandes över bullarna. Man hör Linus eget kommenterande av sina egna attacker mot bullpåsar och ännu ej uppätna bullar.
Samtidigt börjar Anton redovisa. Detta är killen som friat till halva skolans lärarkår, män likväl som kvinnor, sätter sig i främmande människors knän och inte drar sig för att fråga folk om de vill hjälpa till att smutsa ner hans lakan. Men att redovisa, skrämmer livet ur honom. Idag resulterade hans framförande i små ärr på huvudet.
Linus misslyckas fortfarande med att få tag på några bullar. Istället äter han papprena de har legat i. Inte ett papper, flera papper. Vissa människor lär sig av sina misstag, andra ser de som lyckade kap.
Under tiden börjar jag märka av Daniels hittills meningslösa försök till att irritera mig. Det faktum att han (som för övrigt anses vara en av de absolut snällaste människor som finns) redan har satt sig jämte mig trots att det där inte finns någon bänk, har inte påverkat mig. Att han med jämna mellanrum också väljer att påminna mig om roliga situationer med bowlingklot får mig inte till mer än fniss. Men när Daniels gestikulerande i samband med mitt iakttagande av klassen plötsligt väcker insikt hos mig om hur oerhört komisk hela situationen är, brister jag ut i skratt. Själv tycker jag mig vara diskret, men efter att lite misslyckat ha kippat efter luft har jag hela klassens blickar vända mot mig och mina sprutande tårar.
Då hade jag under en timmes tid iakttagit klassen och tyckt de vara en rolig sammansättning av människor.
Efter lektionens slut ska jag klia mig nedanför nyckelbenet, känner något skava till och frågar lite smått förvirrat om märket kan sitta fram. Att det fick min estetiska sida att visa sig ytterligare då det nu inte bara var en randig tröja - utan också en felvänd tröja, förgyllde min dag.
Kanske var jag naiv.
I samband med att lektionen idag startar, tar Olof Daniels bilnycklar och åker iväg för att hämta en sovande ("sjuk") Hoof. Klockan var 12.30. Lektionen börjar i vilket fall som helst med bullbjudning (en av anledningarna till att jag kommer storlipa den 23 maj - vem bjuder mig på hembakade bullar på högskolan?). Samhällsarbetet har handlat om före detta koloniers utveckling till idag och jag har funnit det ytterst njutbart, allt på grund av att jag själv under min redovisning under faktadelen fick säga "en fri marknad kräver fria människor" apropå Hongkong.
Hoof gör entré och tillsammans med Anton drar deras redovisning igång. Med ordval såsom "suga kaninballe" verkar Hoof tro sig förstärka sitt budskap. Tittar man sig under redovisningens gång runt i klassrummet, ser man Olof med tungan utstucken, slickandes på saltlakrits. Man ser Elin A fnissandes. Man ser lärare Tunis febrilt upptagen med att försöka förstå redovisningen vars innehåll var svårtolkat. Man ser Linus vilt vakandes över bullarna. Man hör Linus eget kommenterande av sina egna attacker mot bullpåsar och ännu ej uppätna bullar.
Samtidigt börjar Anton redovisa. Detta är killen som friat till halva skolans lärarkår, män likväl som kvinnor, sätter sig i främmande människors knän och inte drar sig för att fråga folk om de vill hjälpa till att smutsa ner hans lakan. Men att redovisa, skrämmer livet ur honom. Idag resulterade hans framförande i små ärr på huvudet.
Linus misslyckas fortfarande med att få tag på några bullar. Istället äter han papprena de har legat i. Inte ett papper, flera papper. Vissa människor lär sig av sina misstag, andra ser de som lyckade kap.
Under tiden börjar jag märka av Daniels hittills meningslösa försök till att irritera mig. Det faktum att han (som för övrigt anses vara en av de absolut snällaste människor som finns) redan har satt sig jämte mig trots att det där inte finns någon bänk, har inte påverkat mig. Att han med jämna mellanrum också väljer att påminna mig om roliga situationer med bowlingklot får mig inte till mer än fniss. Men när Daniels gestikulerande i samband med mitt iakttagande av klassen plötsligt väcker insikt hos mig om hur oerhört komisk hela situationen är, brister jag ut i skratt. Själv tycker jag mig vara diskret, men efter att lite misslyckat ha kippat efter luft har jag hela klassens blickar vända mot mig och mina sprutande tårar.
Då hade jag under en timmes tid iakttagit klassen och tyckt de vara en rolig sammansättning av människor.
Efter lektionens slut ska jag klia mig nedanför nyckelbenet, känner något skava till och frågar lite smått förvirrat om märket kan sitta fram. Att det fick min estetiska sida att visa sig ytterligare då det nu inte bara var en randig tröja - utan också en felvänd tröja, förgyllde min dag.
onsdag, januari 16
SSU som favorit i alla lägen
Förlåt, det är inte politik jag just nu ägnar mig åt. Det är inget man vinner röster eller sympatier på. Det är inget som är sakligt eller egentligen värt att nämna. Det är inget som får ungdomsförbunden att framstå i bättre dager. Men jag kan inte låta bli.
SSU är en av mina favoriter. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att prenumerera på en tidning som endast är fylld med nyheter från/om Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, men det kanske inte finns en tillräckligt stor efterfrågan på det (vilket visserligen inte borde hindra ett socialistiskt förbund, då statlig hjälp kan ges).
Men det har alltså hänt igen, De fattiga barnens villkor är politikens skuld
Vad älskade SSU har glömt bort är att kolla upp sin bakgrundsinformation, vilken är Rädda Barnens senaste rapport - vilken har siffror från 2004. Det vill säga, siffror från den socialdemokratiska regeringens tid. Det är alltså inte under nuvarande regering siffrorna på antalet fattiga barn har ökat.
Jag vet att jag lätt blir småirriterad över att oppositionen gör politik av floppar, men det här är inte politik, det är humor och det finns inget annat val än att nämna. Det är alltså framtidens eventuella makthavare vi har att göra med och ja, årtal är kanske ibland något av det svårare att hålla koll på.
I vissa avseenden är nästan SSU bättre än MUF på att tydliggöra det för mig varför jag valde ett medlemskap i MUF.
SSU är en av mina favoriter. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att prenumerera på en tidning som endast är fylld med nyheter från/om Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, men det kanske inte finns en tillräckligt stor efterfrågan på det (vilket visserligen inte borde hindra ett socialistiskt förbund, då statlig hjälp kan ges).
Men det har alltså hänt igen, De fattiga barnens villkor är politikens skuld
250 000 barn och ungdomar växer upp under fattiga förhållanden i Sverige. Efter
ett antal års nedgång har den siffran, under sittande högerregering, börjat öka
igen. Trots att ekonomin är starkare än på många år och julhandeln omsätter
svindlande 62 miljarder kronor tvingas hundratusentals barn och ungdomar fira
jul med oro över familjens ekonomiska situation. Innan regeringens tillträde
fanns det trend med minskad fattigdom. Nu går utvecklingen återigen åt fel håll
och fattigdomen ökar. [...]
Vad älskade SSU har glömt bort är att kolla upp sin bakgrundsinformation, vilken är Rädda Barnens senaste rapport - vilken har siffror från 2004. Det vill säga, siffror från den socialdemokratiska regeringens tid. Det är alltså inte under nuvarande regering siffrorna på antalet fattiga barn har ökat.
Jag vet att jag lätt blir småirriterad över att oppositionen gör politik av floppar, men det här är inte politik, det är humor och det finns inget annat val än att nämna. Det är alltså framtidens eventuella makthavare vi har att göra med och ja, årtal är kanske ibland något av det svårare att hålla koll på.
I vissa avseenden är nästan SSU bättre än MUF på att tydliggöra det för mig varför jag valde ett medlemskap i MUF.
måndag, januari 14
Gästbloggare: Tessa
.jpg)
Det kan tyckas lite konstigt att man efter två år av bloggande tar initiativet att bjuda in en gäst att blogga, men det är exakt vad som hänt idag och här sitter jag nu. Visserligen har jag vissa svårigheter med att träffa rätt tangent på tangentbordet som följd av mina smått obehändiga hjälpmedel, men det är lugnt. Tessa är mitt namn i vilket fall som helst. Tessa, Tessa Larsson, med rätt att blogga.
Kanske borde man presentera sig, men det blir så tradigt. Tycker det kan räcka med att nämna att jag kan tyckas gammal om man ser till antalet år på jorden, men är ung i sinnet - yngre än de flesta.
Jag är en sådan som finner njutning i livets små saker, sådant som de allra flesta kan tyckas missa i all sin hast då de fokuserar på oväsentliga saker som extrema upplevelser. Om man ska sammanfatta mina intressen kan man säga att jag tycker om att leva. Livet är min största hobby - och att jag uppskattar det, går inte att missta sig på.
Ta min dag idag som exempel. Klockan ringer 06.15 och jag har inget val annat än att gå upp, men det gör mig inte så mycket. Jag byter bara säng. Värmen är påtaglig, precis som den ska vara. Det kanske är lite trångt, men är det något jag är bra på så är det att ta mig plats. De andra sängmedlemmarna kan gott och väl hamna i vinklar man inte trodde var möjliga - och om det inte går att flytta dem, lägger jag mig bara raklång på dem. Det är faktiskt relativt bekvämt. Snart går jag dock upp, severas lite mat och går sedan ut på verandan för att ta lite frisk luft. Sedan är det tillbaka till sängen igen. Då är huset tömt på människor och lugnet har infunnit sig.
Runt 12 brukar jag gå upp, det är uppskattningsvis 14 timmars nattsömn jag då har ägnat mig åt. Det är då ett lätt nedstudsande för trapporna för lite vatten som gäller. Sedan driver jag omkring en stund och bara njuter av vad livet har att erbjuda. Saker som soffor, fåtöljer och mattor är gravt underskattade!
När jag är färdig med drivandet kan jag exempelvis ta mig an en sko. Idag fick jag tag på en brun som tillhörde Johanna. Jag har tidigare gjort en anpassning av skosnörena på dem - det är ju ändå ingen som bryr sig om huruvida de är i hålen eller inte. Dessutom är det kreativt att göra om skor lite. Idag, som sagt, förgyllde jag dem ytterligare genom att ta bort den bakre delen av en sko. Det blev som en toffel, fast med tillräckligt mycket sko kvar för att man inte ska kunna tappa den, vilket jag personligen tycker var oerhört smart och borde belönas med, jag-vet-inte, något prestigefullt pris kanske. Synd bara att Johanna inte delade min mening.
När vi senare bestämde oss för att gå ut och ta lite luft, vill jag öka tempot lite, vilket självklart Johanna ogillade (som vanligt) och då hon fortfarande var lite smått bitter sedan min kreativitet gått ut över hennes sko, bestämde jag mig för att börja halta. Det brukar funka. Dock inte idag.
För denna livsnjutaren har dagen avslutats med ett stycke TV-tittande och trots att jag inte ska kunna se varken färg eller tvådimensionellt njuter jag ack, så mycket av Cityakuten och andra serier i den sjangern. Med tilltugg i form av tuggvänligt snacks under reklamen och med högljudda regndanser under programmet, var min dag gjord. Men det är så, man är inte yngre än man känner sig och i egenskap av snart två hela år, är jag mentalt inte en dag äldre än sex månader. Dessutom kommer man undan med det mesta, så länge man har valpögonen och ett leende redo.
Peace brotha',
/Tessa in tha house
/Tessa in tha house
lördag, januari 12
Som största IBPA
Det är med all sannolikhet allt annat än häslosamt, men jag har en viss tendens att mer eller mindre dagligen i olika situationer komma på mig själv med att diktera pågående händelse i imperfekt - för att se hur det fungerar att återberätta i bloggform.
Mer komik ligger i att jag längtat efter att få skriva ned det perfekta inlägget, men nu när jag väl tagit mig tid till att göra det omöjligen kan hitta någon som helst kreativitet.
En helidiotisk sak att nämna är att min fascination för mat återigen uppstått efter en stunds uppehåll. När jag inte för mig själv formulerar blogginlägg, tänker jag på mat. Under middagen idag lyckades jag få min tallrik att framstå som liten och när jag sedan ätit den maximala mängden mat och ska plocka undan allt från bordet, tar jag ett päron.
När jag ändå är inne på ett blogginlägg med menlöst innehåll, kan jag också passa på att nämna att jag jobbar på det absolut svåraste skolarbetet jag någonsin gjort. Provet i nian vilket innefattade förkrigstiden, första världskriget, mellankrigstiden, andra världskriget och efterkrigstiden, inlämningen om Hot mot mänskligheten, inlämningen om Malignt melanom, provet om hela mellanösterns historia med lösning på konflikten Israel-Palestina, hemtentan om hela Kinas historia och samtliga nationella prov framstår som lätta i jämförelse med detta. Nuvarande arbete får mig att längta tillbaka till och hylla spansklektionerna.
Idrott. Träningsarbete. Jag har under några veckors tid tvingats följa ett träningsprogram jag själv tvingats göra. Jag har tvingats trotsa regn till förmån för timlånga promenader, jag har tvingats förkorta sovtid för att gå ut och jogga och jag har tvigats beskåda nakna människor då jag för att simma inte haft andra val än dela omklädningsrum med halva Ulricehamn. Och jag har fått halva min bekantskapskrets att fastna med ögonbrynen ovanför hårfästet då de hört att tränat i gym.
Anledningen till att jag skrivit detta inlägg handlar alltså inte om att jag hade en enorm längtan efter det eller att jag ville motbevisa en klagande bloggvän, utan helt enkelt om en ursäkt för att skjuta fram den stundande joggingturen.
Mer komik ligger i att jag längtat efter att få skriva ned det perfekta inlägget, men nu när jag väl tagit mig tid till att göra det omöjligen kan hitta någon som helst kreativitet.
En helidiotisk sak att nämna är att min fascination för mat återigen uppstått efter en stunds uppehåll. När jag inte för mig själv formulerar blogginlägg, tänker jag på mat. Under middagen idag lyckades jag få min tallrik att framstå som liten och när jag sedan ätit den maximala mängden mat och ska plocka undan allt från bordet, tar jag ett päron.
När jag ändå är inne på ett blogginlägg med menlöst innehåll, kan jag också passa på att nämna att jag jobbar på det absolut svåraste skolarbetet jag någonsin gjort. Provet i nian vilket innefattade förkrigstiden, första världskriget, mellankrigstiden, andra världskriget och efterkrigstiden, inlämningen om Hot mot mänskligheten, inlämningen om Malignt melanom, provet om hela mellanösterns historia med lösning på konflikten Israel-Palestina, hemtentan om hela Kinas historia och samtliga nationella prov framstår som lätta i jämförelse med detta. Nuvarande arbete får mig att längta tillbaka till och hylla spansklektionerna.
Idrott. Träningsarbete. Jag har under några veckors tid tvingats följa ett träningsprogram jag själv tvingats göra. Jag har tvingats trotsa regn till förmån för timlånga promenader, jag har tvingats förkorta sovtid för att gå ut och jogga och jag har tvigats beskåda nakna människor då jag för att simma inte haft andra val än dela omklädningsrum med halva Ulricehamn. Och jag har fått halva min bekantskapskrets att fastna med ögonbrynen ovanför hårfästet då de hört att tränat i gym.
Anledningen till att jag skrivit detta inlägg handlar alltså inte om att jag hade en enorm längtan efter det eller att jag ville motbevisa en klagande bloggvän, utan helt enkelt om en ursäkt för att skjuta fram den stundande joggingturen.
måndag, januari 7
Jag kanske stannar kvar trots allt
Inledning är överskattat i vissa fall. Rakt på sak och jag måste erkänna att Elin och Therese med sina senaste blogginlägg lyckats väcka känslor hos mig som nästan framkallar tårar. Varför måste ni påpeka att just idag är min sista jullovsdag - någonsin?
Jag tar studenten om mindre än fem månader och sitter just nu och spänner mig för att inte börja gråta som en gnu. Jag kan inte ens med gott samvete säga att jag längtar efter sommaren - som jag alltid gör - för i sommar är jag en arbetslös student utan någon som helst grund eller trygghet i livet. Mina grå hår är redan alldeles för påtagliga. Jag har då inga klasskompisar längre. Som att jag inte är förvirrad nog har jag bestämt mig för att jag ska uppsöka syon för att fråga om råd - eller snarare ha någon att skylla på för min egen beslutsångest.
Ett mål som verkar vara bestämt är dock jobb i Norge. Att under ett par månaders tid bo i ett land i vilket man måste låta som Flekses tillsammans med Ena, Therese och Elin kan bli en upplevelse.
Eller i den mån de måste bo med mig åtminstone. Men jag är positiv!
- Om köket måste komma till användning, kombinerar jag matlagning (jag kan steka korv och koka makaroner) med sång och dans
- Jag dansar jättebra - men bara när ingen annan är i näheten
- Jag sjunger som en gudinna - det är bara ingen som delar min åsikt
- Jag snoozar längre än snoozfunktionen fungerar - min väckarklocka ger upp hoppet om mig efter en timme
- Jag sjunger alltid - gärna visor eller CCR, men alltid samma låt en hel dag
- Bra hårdagar upplever jag inte
- Ibland måste jag få ventilera mitt dialektlexikon, småländska är alltid favoriten
- Jag tycker faktiskt att det är kul med studsande bowlingklot i flygplan, jag kan inte rå för det
- Choklad går inte att lagra
- Te är underskattat
- Den norska jag talar ändrar jag inte på, det heter guleböj
- Känslor visar jag gärna, jag erkänner inte varifrån de kommer bara
- Bitterhet är en följd av ostimulerande jobb
- Bitterhet är en följd av jobb som inkluderar barn
- Bitterhet är en följd av jobb som inte ges till mig
- Bitterhet är en följd av att jag inte får jobba
Norge kommer bli kjempegrejt. Först ska jag bara fixa lite student och sådant.
Jag tar studenten om mindre än fem månader och sitter just nu och spänner mig för att inte börja gråta som en gnu. Jag kan inte ens med gott samvete säga att jag längtar efter sommaren - som jag alltid gör - för i sommar är jag en arbetslös student utan någon som helst grund eller trygghet i livet. Mina grå hår är redan alldeles för påtagliga. Jag har då inga klasskompisar längre. Som att jag inte är förvirrad nog har jag bestämt mig för att jag ska uppsöka syon för att fråga om råd - eller snarare ha någon att skylla på för min egen beslutsångest.
Ett mål som verkar vara bestämt är dock jobb i Norge. Att under ett par månaders tid bo i ett land i vilket man måste låta som Flekses tillsammans med Ena, Therese och Elin kan bli en upplevelse.
Eller i den mån de måste bo med mig åtminstone. Men jag är positiv!
- Om köket måste komma till användning, kombinerar jag matlagning (jag kan steka korv och koka makaroner) med sång och dans
- Jag dansar jättebra - men bara när ingen annan är i näheten
- Jag sjunger som en gudinna - det är bara ingen som delar min åsikt
- Jag snoozar längre än snoozfunktionen fungerar - min väckarklocka ger upp hoppet om mig efter en timme
- Jag sjunger alltid - gärna visor eller CCR, men alltid samma låt en hel dag
- Bra hårdagar upplever jag inte
- Ibland måste jag få ventilera mitt dialektlexikon, småländska är alltid favoriten
- Jag tycker faktiskt att det är kul med studsande bowlingklot i flygplan, jag kan inte rå för det
- Choklad går inte att lagra
- Te är underskattat
- Den norska jag talar ändrar jag inte på, det heter guleböj
- Känslor visar jag gärna, jag erkänner inte varifrån de kommer bara
- Bitterhet är en följd av ostimulerande jobb
- Bitterhet är en följd av jobb som inkluderar barn
- Bitterhet är en följd av jobb som inte ges till mig
- Bitterhet är en följd av att jag inte får jobba
Norge kommer bli kjempegrejt. Först ska jag bara fixa lite student och sådant.
lördag, januari 5
Oavlönat arbete utan LAS
Mitt liv har tillfälligt gjort uppehåll till förmån för årsboken.
På en vecka har det blivit fyra dagar projektarbete. Det har resulterat i en viss överkonsumtion av fika. Inga mordförsök har dock ägt rum än så länge, vilket är över förväntan. Men vi som nu även är kända som årsboksgruppen har åtminstone kommit fram till att vi i skolan ska undvika varandra så mycket som möjligt.
Att så många aldrig haft så få att tacka för så mycket och att vi tvingats gå upp tidigare än och gå och lägga oss senare än fienden, har dominerat mina tankar under den senaste tiden. Mest för att få min sysselsättning att kännas lite viktigare än den egentligen är. Med hjälp av ord från Churchill och Thatcher lyckas man lite bättre i de flesta sammanhang. Möjligtvis inte om man vill göra karriär i ett vänsterparti.
På en vecka har det blivit fyra dagar projektarbete. Det har resulterat i en viss överkonsumtion av fika. Inga mordförsök har dock ägt rum än så länge, vilket är över förväntan. Men vi som nu även är kända som årsboksgruppen har åtminstone kommit fram till att vi i skolan ska undvika varandra så mycket som möjligt.
Att så många aldrig haft så få att tacka för så mycket och att vi tvingats gå upp tidigare än och gå och lägga oss senare än fienden, har dominerat mina tankar under den senaste tiden. Mest för att få min sysselsättning att kännas lite viktigare än den egentligen är. Med hjälp av ord från Churchill och Thatcher lyckas man lite bättre i de flesta sammanhang. Möjligtvis inte om man vill göra karriär i ett vänsterparti.
torsdag, januari 3
Inget att dölja naken
Dagens humör har varit i stil med en berg- och dalbana. Uppvärmning på morgonen med Dolly Parton innebar gott humör, klippning - dåligt humör, mat - gott humör, plugg om Hongkong - gott humör (ja, det var kul), fikahandlande - gott humör, styrelsemöte - relativt humör, MUF - gott humör, skjuts hem - gott humör, te - gott humör, TV - dåligt humör.
Och då sista stadiet är dåligt humör ska det självklart avspeglas i kommande inlägg. SVT:s årskrönika gav mig en smärre hjärtattack, dels då den var helt idiotisk på alla sätt och vis i sin rapportering, dels då den inte lade fram något ordentligt och dels då den intervjuade människor vars huvuden förmodligen varit fyllda med silikon - om ens det.
Som svar på frågan om en utökad övervakning "ja, det är ju inte så farligt, jag har inget att dölja". Nej, men det har inte jag heller - och just därför finns det ingen anledning till att filma mig konstant. Och visst, trots att jag avskyr att prata i telefon kan ni lyssna på mina telefonsamtal också, jag har inte heller där något att dölja, men jag vill inte att ni lyssnar ändå.
Om jag är stolt över min kropp, innebär det att jag då kan gå omkring naken - för jag har inget att dölja?
Ungefär som några redovisningar vi hade i klassen om påhittade länder "ja, det är en diktatur, men fursten är omtyckt av folket ändå, för han har bra reformer". Kalla mig bortskämd, men jag skulle aldrig vara nöjd i ett sådant land, jag vill göra mina egna val, hur dåliga de än må vara. Så länge det är mina egna val som styr mitt liv, klagar jag inte på någon annan.
Det som kan tyckas skrattretande med detta inlägg är att jag slår på tangentbordet med en energi jag kan inte frammana i andra sammanhang. Mitt humör är exakt som det ska vara, jag är upprörd, men oerhört stimulerad i att kunna lägga fram de åsikterna jag har.
Jag vill inte ha ett land i vilket en regering gör bra saker, jag vill ha ett land i vilket regeringen låter mig leva mitt liv.
Och då sista stadiet är dåligt humör ska det självklart avspeglas i kommande inlägg. SVT:s årskrönika gav mig en smärre hjärtattack, dels då den var helt idiotisk på alla sätt och vis i sin rapportering, dels då den inte lade fram något ordentligt och dels då den intervjuade människor vars huvuden förmodligen varit fyllda med silikon - om ens det.
Som svar på frågan om en utökad övervakning "ja, det är ju inte så farligt, jag har inget att dölja". Nej, men det har inte jag heller - och just därför finns det ingen anledning till att filma mig konstant. Och visst, trots att jag avskyr att prata i telefon kan ni lyssna på mina telefonsamtal också, jag har inte heller där något att dölja, men jag vill inte att ni lyssnar ändå.
Om jag är stolt över min kropp, innebär det att jag då kan gå omkring naken - för jag har inget att dölja?
Ungefär som några redovisningar vi hade i klassen om påhittade länder "ja, det är en diktatur, men fursten är omtyckt av folket ändå, för han har bra reformer". Kalla mig bortskämd, men jag skulle aldrig vara nöjd i ett sådant land, jag vill göra mina egna val, hur dåliga de än må vara. Så länge det är mina egna val som styr mitt liv, klagar jag inte på någon annan.
Det som kan tyckas skrattretande med detta inlägg är att jag slår på tangentbordet med en energi jag kan inte frammana i andra sammanhang. Mitt humör är exakt som det ska vara, jag är upprörd, men oerhört stimulerad i att kunna lägga fram de åsikterna jag har.
Jag vill inte ha ett land i vilket en regering gör bra saker, jag vill ha ett land i vilket regeringen låter mig leva mitt liv.
onsdag, januari 2
Att vara eller inte vara - typ
För att i min ensamhet som varar uppskattningsvis en timme till fullkomligt sluta ägna mig åt mina eget valda aktiviteter och istället väldigt demonstrativt bevisa för Therese att jag inte är den som är dålig på att uppdatera, väljer jag bloggen ännu en gång. Själv konstaterar hon att hon inte vill bli begravningsentreprenör och tycker att det var ett fylligt inlägg.I samma anda som Therese konstaterar vad hon inte vill göra i sin yrkesmässiga framtid, kan jag konstatera att jag kanske borde byta bort mina nutida framtidsdrömmar då jag i lördag åter fick liv i de jag hade som mindre. Det var, som allt annat som verkar hända i mitt liv just nu, på jobbet en impuls utan dess like slog mig.
Min gamla lärare från mellanstadiet gör entré, verkar inte känna igen mig, expieras av en annan men vänder sig på sin väg ut och säger "Hur går det med teatern, Johanna? Jag som trodde att jag skulle se dig på film i framtiden". För två sekunder var jag då helt övertygad om att jag skulle byta program till estet och därmed tvingas till ytterligare tre år i gymnasiet, men då med en framtid som skådespelare. Dock kom jag snart på bättre tankar och ägnade mig istället åt den klassiska nostalgitrippen i vilken jag mindes min tid som skrikande cirkusdirektör, gråtande unge, förvirrat troll eller anhörig till nervskadad kaktus. "Det är nog nerverna, han har blivit så retlig av sig. Så fort han kommer åt, sticker han till. Aj! Ja, doktorn ser ju själv." Men det var som cirkusdirektör mina riktiga bravader ägde rum. Jag var som liten smått blygg (livrädd, enligt Ena, som var exakt likadan) och tyst, men då jag en gång fick en roll i vilken jag skulle skrika och skrek - rejält - tyckte alla att jag var duktig.
Nu väntar jag bara på att min gamla körledare dyker upp och ger mig ytterligare karriärsval. Jag filar på "My heart will go on" i duschen så länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
